Min vardag i ord och bilder

Varje dag tackar jag för att jag får ha honom i mitt liv, utan honom vet jag inte vart jag hade varit idag.

Livet innan honom vill jag bara förtränga.
Självdestruktiv, drack för mycket när jag väl drack, och rymde.

Fastnade i händerna på den värsta ragatan som finns.
Inser jag idag vill säga.

Så godtrogen jag var då...

Jag är så glad att jag kom på rätt spår igen.

När någon försöker vända en mot sin familj, då är något fel i huvudet på "människan".
Precis som på den här.

Men jag vägrade inse, h*n var ju den som fanns där för mig, gav mig det jag ville höra.
"Gjorde allt" för mig.
Det hon gjorde var att sätta mig jävligt långt ner i skiten.

Att vet att jag kan se den här i princip varje dag, gör mig förbannad.

När jag på ett sätt inte går och tänker på det, så göra jag det.
Så fort jag åker förbi där, pekar jag finger åt den.
Hm, ja barnsligt.. men känns skönt!

Att det kunde gå så långt att jag kunde ha försvunnit från denna värld.
Kan inte se den personen jag var längre, jag fattar det inte.
Allt känns så underbart idag.

Få men äkta vänner, en underbar familj och världens finaste son.
Allt man kan önska sig<3


~*~*~*~*~


När jag var 12 år gammal, började jag må dåligt.
Kände mig instängd på landet, kunde inte göra samma saker som mina vänner.
Jag blev självdestruktiv och besök på BUP påbörjades.
Pappa var den som upptog kontakten med dom.
När han såg att jag hade skurit mig, tror jag att han kände sig rädd.
Otillräcklig.
Att han hade gjort fel.

Pratade inte med mig personligen utan trodde det var bättre med professionell hjälp.
Det tyckte inte jag, det var inte det jag ville.
Så redan från start var jag riktigt anti BUP.

Och när de sitter med sin dova röst:
"mmm, du måste må jättedåligt, huur känns det när du skär dig..?"
" Mmm, är det skönt? när skar du dig senast, vad gjorde du det med?"

Såna frågor ansåg jag var jävligt orelevant.
För det enda hon kunde prata om var om när jag skar mig.
Inte mitt mående.
Inte "gå till botten" med hur jag kände mig.
Hon var bara äcklig.
Vägrade gå dit, hittade på alla möjliga ursäkter för att slippa.

Bodde hos min mormor och morfar, en vecka.
Då var jag 13.
Hade börjat på Linghemsskolan efter att ha flyttat från Ödeshög.

Kände mig inte hemma till en början.
Struntade i skolan mer och mer.
När jag ser betygen från första terminen i 8an, ett IG, idrott.
Det var det enda jag inte var med på.

Nästa termin; fler IG.

Sista terminen i 9an, 6 IG.

Jag var mindre och mindre i skolan, klagade på amgvärk, huvudvärk och allt jag kunde komma på.
Åkte jag till skolan var jag oftast inte där, utan gick runt i Linghem.
Var med "de coola" typerna som stod och tjuvrökte bakom fritidsgården.


Mina möten på BUP fick fortsätta.
Jag blev mer och mer självdestruktiv, det blev som en rutin.
Varje kväll.


30 Januari 2010.

Sitter hos ragatan och dricker.
Kvällen blir mer o mer intensiv.
Bråk uppstår.
Jag med det psyket jag hade då blir ledsen.
Orkar inte mer.
Alla jag älskade hade "gått om intet".
Och nu också den här.
Blir utslängd för att den skulle prata med en.
Får ett snäpp i huvudet och bara går.
Går och går och går..
Vet inte vart jag är, vart jag ska eller någonting.

Mamma ringer.
" Mamma jag älskar dig, men jag orkar inte mer."
Klick.

Jag går och går.
Och går.

Kommer fram.
Till tågrälsen.
Går upp.

Ser tåget komma.
Av någon anledning ramlade jag ner.
I diket.

Måste ha haft någon med mig.
Eller så snubblade jag.

Chauffören som körde ringde till snuten.

Jag går upp igen.
Fortsätter gå.
Tänker att det måste ju komma något mer.
Jag vill inte mer, jag vill inte leva.
Jag har skadat alla jag älskar.
Jag har ingen kvar.

Alla tåg jag ser står stilla.
Jag blir frustrerad.

Småspringer, tänker att det borde komma något snart.
Det gör det inte.

Hamnar borta i ett industriområde.
Går omkring, vet inte vart jag är.
Efter en stund ser jag en snutbil.
Jag springer.

Men förgäves.
Frusen, ledsen, arg.
Kläderna jag hade på mig hade gjort sitt.
Min ben blev iskalla.

Många minusgrader.
Leggings.
Tunika.
Tunn jacka.


De får tag på mig, släpar in mig i bilen.
Jag bryter ihop.
Orkar inte, vill inte.
VARFÖR?!

Möter de människor jag älskar.
Alla gråter.

Jag fattar inte vad det är jag har gjort.

Då gick det upp ett ljus för mig.
Hur fan kunde jag göra såhär?
De människor som står mig närmast hjärtat.
De hade varit ute den natten.
Och letat efter mig.
LETAT.
Åååh jag är en idiot!

~*~*~*~

Fortsätter ändå att vara med ragatan.
Men utan att dricka.
En kväll, när jag inte hade varit hemma på länge, orkade inte.
Så knackar det på dörren.

Går och öppnar, där står min kusin.
De vill att jag ska komma ut och prata med dom.
Hans systers sambo är där.

Vill att jag ska följa med honom hem.
Komma ut på landet.
För det hade varit vad jag velat länge.
Jag kvävs i stan.

Ville inte.
Inte då....

~*~*~*~*~

Men efter några dagar så gjorde jag det ändå.
Och jag bodde där från Mars till Augusti, den dagen skolan började igen.
Hade sommarjobb, träffade underbar människor.
Jag hade det superbra.
Och jag är alltid evigt tacksam för deras vänlighet.
Att de ville ta emot mig i deras hem.

Även att jag inte kände dom då.

Bodde ute på landet, hästar, hundar, katter.
Gjorde roliga saker, åkte och badade, spelade minigolf.
Åkte båt till mysiga öar.

Allt var perfekt.

En sak som hände då tänker jag faktiskt inte skriva här.
Men det var inte något roligt.


~*~*~*~*~*~

När jag flyttade hem igen, dagen då skolan började, kändes allting perfekt.
Allt var bra och kontakten med mamma blev såå mycket bättre!
Jag mådde bra!
Kände lycka.
Obeskrivlig lycka.

Natten till 22 september 2010

Är hemma hos Ida, sitter och kollar dator o lite så.
Har fruktansvärda smärtor i magen, som jag haft ett tag då.
Till slut ringer jag 1177 och berättar, och då de tror det kan vara gallan måste jag åka in.
Det är precis vad jag gör.
Sebbe kommer och hämtar oss, vi kommer dit och får träffa en läkare efter mkt om och men.
Ja de är ju inte snabba...

Han sätter sig och pratar med mig.
Frågar omd et finns någon chans att jag kan vara gravid.
Jag svarar ; nej, eftersom jag äter minipiller.
Okej.. men vi ska göra ett gravtest ändå.

Ha, tänkte jag, gör det ni..
Slösa testen...

Får gå o pissa och efter lite diverse värktabletter så har jag inte lika ont.
Pratar med Ida om allt o inget.

Till sist kommer läkaren in.
Sätter sig precis framför mig och säger:
" Du är gravid. "

Eh va?

"Ja, jag bad sköterskan kolla på två test, eftersom du va så säker på att du inte var gravid, men det är du"

Eh nej?

"Jo"

Nae.


Läkaren går ut och jag fattar absolut INGENTING.

Jag börjar gråta.
Bryter ihop totalt.
Hur kan det va såhär?
Va?
Ska jag bli mamma?
Eller vaa?


Efter ett tag får jag komma på ultraljud.
Där blir det bekräftat.
Jag är i V.6+5.

Ligger kvar på sjukan då det fortfarande kan vara gallan, risken blir högre när man är gravid.

Låg vaken hela natten, Ida låg och sov.
Kollade på "Big Moma 2" två gånger.

Hur ska jag tala om det här för pappan?
Hur ska jag berätta för mamma?
Och PAPPA?!
Oh herregud...

Klockan närmar sig 5.
Ligger med telen i handen, kollar klockan hela tiden.
05.13 ringer hans väckarklocka.
Och 05.13 ringer jag.

Talar om för honom att han ska bli pappa.
Allt verkar vara frid och fröjd, vi talar lite om hur vi ska göra och sådant.
Han talar om för mig att vi klarar allting tillsammans.
Det trodde jag också.

På förmiddagen kommer mormor och morfar och hämtar mig.
Ber Ida och morfar gå ut och röka och det gör de.

Sitter lite o tänker på hur jag ska berätta det, men jag gör det bara.

"mormor jag är gravid"

" Ja, det förstod jag väl! "

Eh va?
okej..

Morfar och Ida kommer in.
Berättar det för morfar.

"morfar jag är gravid"

" Ja, det var som jag trodde! "

Alltså VA?

Okej...

Kommer hem, tar med mamma ut på balkongen, virder och vänder lite på mig.

" Mamma, jag är gravid "

" Ja, det var det jag visste! "

Alltså.. nu får det vara bra?!
Visste alla att jag var gravid utom jag... ?

"jaha? och hur kunde du veta det?"

" Haha, du blev så grinig den kvällen du ville göra pannkakor men vi inte hade allt hemma. Du la dig på sängen och grät, redan där kunde jag ana det"

Ja, men vad bra då! :)

OCH VARFÖR SA INGEN DET TILL MIIG?!

Nä jag fick åka till akuten med magsmärtor för att få reda på det, yay. :p

Bestämde mig till slut för att behålla, var väl egentligen det enda valet för mig.
Hade alltid känt att abort är inget egentligt alternativ.

Gick på ultraljuden och allt var jättebra, mådde super!
Det enda under graviditeten som var jobbigt var sprutorna jag fick ta varje dag.
Fy fan säger jag.

Jag är spruträdd och att behöva ta dom i magen gjorde inte saken bättre..
Men det fick gå..
Efter mycket tårar varje kväll var den tagen.
Oftast, om jag inte grät mig till sömns.

Tiden gick, 1 december blev jag ensam.

Skulle klara av att ta hand om barnet själv, vilket jag visste att jag skulle klara.


Nu är Melker snart 9 månader, har aldrig mått såhär bra i mitt liv.
Har en underbar son, pojkvän, vänner och familj.
Allt man kan önska sig.

Allt ont som händer för något gott med sig.
Allt jag har gått igenom, var värt det.
Jag fick allt man behöver, kärlek.
Jag älskar er.
Utan er är jag ingen.
Det är för er som jag lever idag.
<3